En resa i södra Indien, vintern 2001- 2002.
En kvart av verkligheten

.

Med ett litet teckningsblock och blyertspennor i ryggsäcken, på jakt efter motiv, blev jag ett lättfångat byte för tiggare och försäljare då jag stannade för länge med mitt motiv. Och uppvaktad av barn och förbipasserande vuxna som nyfiket frågar varifrån jag kom, vart jag var på väg, vad jag arbetade med. Då jag berättade att jag lever som tecknare och målare i Sverige såg dom alltid så bekymmrade ut. Det var efter flera veckors rundresa i södra Indien som jag förstod att en tecknare i Indien inte är ett statusjobb. Killarna som målar de stora vackra bioaffischerna utefter vägarna , och som jag fascinerats av, lever i samhällets bottenskickat och har usel lön. Eftersom jag har en del kurser utöver mitt eget skapande valde jag att svara "Teatcher". De ledsna ansiktena förbyttes då mot ljusare leenden och uppskattade miner.
Att teckna ståendes på en gata eller sitta på stranden mellan uppdragna fiskebåtar är en sensation i Indien. Men också ett utmärkt sätta att fånga ett land på. En ingång i människors liv och levnadsvillkor, en dörröppnare till kontakt. Barnen springer fram och frågar efter pennor, äldre herrar strosar nyfiket förbi i sina tofflor med händerna på ryggen, yngre män sätter sig bredvid för att sälja sina produkter och alla har dom en anledning för att störa mig, fråga och prata. Att teckna i Indien är en upplevelse; hudnära, färgstarkt, varmt och fyllt av dofter. En multiupplevelse utöver det man upplever i Sverige. Man kan inte gömma sig, inte komma undan, inte fly in i det privata skapandet. I Indien skärskådas ens bilder, ifrågasätts och ger reaktioner omedelbart. Teckningen som förmedlare av kontakt, öppnare av broar och avväpnande samtal om livet.

Lördagen den 5 januari 2002 ,Maduraj. Förmiddag.

Gatorna är ett myller av folk, bilar, cyklar, kor, hundar, och utefter det som ser ut som trottoarer, samsas risiga vagnar och stånd som säljer mat, frukt, leksaker, ja allt man behöver och lite till. Där arbetar skomakare, svetsare, cykelreparatörer och där sitter indier som äter och sover mitt i högljut larm och oväsen. Mängder av affärer och försäljare som säljer allt och tjatar om att just vi måste besöka just deras affär. Taxichaufförer som stannar och frågar om man vill bli körd någonstans. Jag tittar inte åt deras håll då dom annars stannar och orsakar mer kaos i den redan täta trafiken.
När jag inte hittar min bankomat eller bank passar jag på att fråga en polis som hänvisar oss till en kille i vit skjorta som i sin tur hänvisar oss till en kvinna som tar med oss åt fel håll till fel gata. Alla man frågar vill tjäna pengar på besökare och jag har svårt att smälta in gatubilden, vit som jag är. Utanför gatorna med alla hundratals pilgrimer och försäljare som trängs vid templet stannar allt av. Jag vandrar genom lugnare gränder och gator som luktar, doftar och stinker. Intrycken av alla färger och den förtätade miljön är starka, även efter flera veckors vistelse i landet.
Jag styr mina steg mellan de heta gränderna mot järnvägsstationen och Bank of India´s airconditionkyliga lokaler. Svart marmorgolv, vakter som öppnar dörrar och där, bankomaten, livlinan till Sverige! Jag får ut det jag vill ha utan problem, letar upp en vegetarisk restaurang och beställer in mat yoghurt och nan. Kaffet efteråt får mig att vakna till. Indien är som en espresso, det smakar starkt och illa men jag kan inte låta bli. Jag måste ha en till. Jag måste ut på gatan igen, ut bland människorna, ut i Maduraj.. Inte hem till det svanska vakummet, och städerna utan lukt och värme. Jag vill stanna tiden och bli kvar.

Jürgen Asp